Mt. Longonot

Det måste vara såhär en myra känner efter en vandring runt en grop. 
 
Jag har bestigit Mt. Longonot, lördagen den första februari 2014. Det var jobbigt - men det var kul. Är ni redo för en liten historia? Det får ni lov att vara för här kommer den iallafall...
 
Klockan 06:00 imorse vaknade jag av att Hans gick omkring och bankade på dörrarna i våra grannkorridorer. Jag och Ronja sov vidare till 06:30 för att sedan gå och äta frukost. Vi båda hade den där känlsan man får när man ska gå upp tidigt och åka iväg i bussen.. den där jobbiga men samtidigt spännande känslan.. Ingen av oss var hungriga men äta bör man, annars dö.. ja ni vet resten!
 
 
 
Vulkanen Mount Longonot som senast var aktiv på ca 1860-talet! 
Denna vulkan har jag vandrat uppför, runt och sedan nedför. 
 
 

I bussen var alla glada vilket inte alls är konstigt då det verkligen är underbart att åka omkring i skolbussarna i Nairobi. Det är så mycket att se, så mycket som gör att iallafall jag inte kan sova!

 
Men det kan vissa andra..... ;-)
 

Inte när man kan se så många fina djur, såsom getter, kossor, gatuhundar, katter och en hel del åsnor! 

 
Bussresan till berget tog ungefär 1 1/2 h och väl framme fick vi höra lite om berget men egentligen mest om hur vi skulle göra för att klara av att gå upp och även komma ned. "Walk slowly, It's not a competition." och "If you feel that you're soon gonna get blisters on your feet, stay and wait for the First Aid Kit wich is with Pär."


 
Denna skylt möttes jag av i början av Mt. Longonot! Det var lite spännande, dock fick jag aldrig se några bufflar!
 
 
 
 
Vyerna var helt otroligt vackra. Jag stannade ofta och bara tittade på utsikten. On top of the world.
 


 
 
Brant var det ingen fråga om att det var. Klättra fick jag göra hela tiden och jag kände mig som en bergsgorilla. Med händer och fötter drog jag mig upp genom smala gångar i berget, blev helt dammig och mina svarta träningsbyxor var vita av damm. Min hatt skyddade mitt huvud från den fruktansvärt starka solen och solkrämen skyddade mina armar. Trots detta så trodde jag flera gånger att jag skulle svimma där och då. 

 
Ett tag gick jag omkring helt själv på kratern. Jag gick strax efter den snabbaste gruppen och hade ingen bakom mig under en ganska lång tid. 
Det fanns ingen skugga någonstans och tillslut var jag tvungen att sätta mig ner på den lilla, smala vägen som var min enda räddning från att falla ner flera hundra meter. Det var riktigt högt och jag som är lite höjdrädd fick säga till mig själv flera gånger "Ingen panik, Jenny. Ingen panik". Kissenödig blev var jag också... men det löste jag! (haha). 



Nästan så att jag inte ville ha kameran framme eftersom dammet kom som en svärm över precis allting. 



Ser ni berget i bakgrunden? Upp och ner precis DÄR gick jag, kan ni ens förstå hur jobbigt det var?! Wohooooo vad jag är bra!
 
 
Det är så synd att bilderna inte fångar det otroliga djupet i bilden. Det var så högt att jag inte kan beskriva det med ord. Man måste ha gått runt kratern på Mt. Longonot för att förstå. 




 

Väl uppe på toppen på kratern också. Här stannade vi för att äta matsäck - standard pastasallad! Kolla in utsikten!





Jag skrattade lite när jag såg den här bilden. Jag sitter längst till höger i min pappas Afghanistan-hatt och äter. Jag ser ut som en liten smurf med ihoptryckt huvud. Hatten sitter lite som den gör eftersom solen var så stark och jag ville skydda min näsa.



Där ser ni mig i min pappas hatt igen, även hans ryggsäck! Folk sa att jag ser ut som en rutinerad, vilket jag känner att jag verkligen inte är.. men vem vet? Några tjejer sa att de skulle kunna tänka sig mig som militär. Vore coolt och jag skulle inte banga på det inte. Är lite kluven mellan militär, brandman eller polis. Men jag lutar nog mest åt en läkare utan gräns(er)!

 



Jag gick alltså uppför Mt. Longonot på 3 kilometer. Jag gick alltså runt hela kratern på 7,2 kilometer. Jag gick alltså ner för Mt.Longonot igen, 3 kilometer. Jag har alltså gått väldigt mycket idag. Jag har alltså varit duktig idag och även upplevt en hel del idag!

 
 


 
 När jag gick ner för berget träffade jag på två kenyaner som var lite äldre än mig. Vi snackade lite och eftersom jag var påväg ner, och dem var påväg upp - frågade dem "Do you think we will manage to get up?" Ofcourse, sa jag! Sedan fastnade jag med mitt långa hår i en "accasia-buske" med taggar och dom här grabbarna hjälpte till att få loss det, vilket tog en liten stund.. ett tag trodde jag faktiskt att dom skulle behöva bryta av grenen så att jag skulle få gå med en gren i håret! Haha, det var såå kul!