jennyskenya.blogg.se

Hemma från mitt livs konstigaste och jobbigaste vecka i hela mitt liv. En vecka med skratt, svett och tårar. Många minnen och nya upplevelser har jag fått under veckan som varit och det allra bästa med det hela är att jag nu tidigt imorgonbitti ska sätta mig i en taxi till flygplatsen för att som belöning åka till kusten med Ronja och papporna!

 

Mount Kenya är inte ett enkelt berg att bestiga. Det förstod vi alla. Stress och nervositet. Längtan men även fruktan. Allt på en och samma gång. Jag orkar verkligen inte beskriva i detalj de dagar som vi nu upplevt, men jag kan berätta en sak; Jag har bestigit Afrikas näst högsta berg, nämligen, Mount Kenya, point Lenana, 4986 m.

Bestigningen; Jag gick upp mitt i natten. Illamående, trött och tveksam. Kvart över ett var klockan när kenyanerna utanför ropade "Rise and shine, time for tea and porridge". Jag tvingade i mig vattnig gröt som fick mig att må ännu mer illa än vad jag redan gjorde. Klockan 02 patrullerade vi uppför berget. Det tog inte lång tid innan det blev konstant brant i flera timmar. Pulsen ökade och det gick inte att hålla den nere. Vi vilade då och då, för att hålla pulsen nere. Jag kände hur det blev svårare och svårare att andas. Paniken fanns en sekund ifrån hela tiden, den där läskiga känslan av att inte få in tillräckligt med syre. Jag blundade bort paniken och fokuserade på något annat. Stjärnorna ovanför mig. Det var miljontals silvriga prickar på himmelen som lyste upp vår väg tillsammans med alla 60 pannlampor som lyste på marken. När jag tittade bakåt såg jag ett luciatåg. Så vackert. Jag försökte fokusera på allt det vackra och coola, istället för det otroligt jobbiga och branta berget.
Vandringen börjar...

Lite såhär såg vi ut dagen innan bestigningen. Här satt vi i sällskapstältet (som blåste iväg en natt) och pratade om om vi skulle bestiga berget eller inte.