Är det nu man säger hejdå?

Såhär skrev jag i min dagbok den 15 Augusti 2013:
 
"Jag är i Kenya nu. Nu är jag framme i mitt kommande hem för ett helt år. Det är helt overkligt. Tänk hur familjen där hemma måste känna att deras Jenny åker iväg. Skulle min dotter åka iväg till Afrika i ett år när hon är 17 år skulle jag vara konstant nervös. Men jag är så glad att mina föräldrar lät mig göra detta, gjorde det hela möjligt."
 
Och den 22  augusti 2013 skrev jag detta: 
"Det har bara gått en vecka! Det är helt sjukt hur långsamt det går. Har inte hittat en enda ny vän ännu och jag och Ronja håller ihop som klister." 
 
Numera mot slutet står det mer om ångesten att hemfärden närmar sig och även en hel del babbel om planerna för sommarlovet med barfota fötter och brunbrända ben. Även att tiden här gått så otroligt fort. Inte alls långsamt som jag skrev första veckan. Nej, det har gått otroligt fort.
 
Det är konstigt att man kan fylla ett år, eller för att vara precis, 10 månader, med så fruktansvärt mycket känslor. Känslor av alla möjliga slag. Jag har varit glad, lycklig, euforisk, fylld av glädje, levande, upprymd, uppspelt, strålande, pigg, leende. Ja, i princip alla dedär positiva känslorna man kan ha. Jag har även varit ledsen, stressad och haft en förjävlig hemlängtan. Men alla dessa känslor har nu paketerats ihop och samlats i ett litet utrymme som nu finns i mitt hjärta. Där har jag även alla minnen, skratt och upplevelser som jag kan plocka fram närhelst jag vill. Närhelst jag saknar. Nu bär jag på ett bagage i hjärtat som inte många andra har att bära på, och jag är så lycklig att ha detta med mig på livets resa!
 
Idag har ungefär hälften av internatet åkt hem. Vi andra pressar oss till max för att njuta av dagen, av Kenyas luft, atmosfär och vi försöker andas in stadsruschen utanför, solens heta men brännande strålar, poolens smutsiga men trots det, lockande vatten. Vi försöker att inte gråta, men det har inte gått alltför bra. Nej, nu åker en buss mot flygplatsen snart och alla kommer återigen att samlas på parkeringen för att säga hejdå. Vem vet hur länge detta hejdå kommer behöva färdas genom luften för att återigen bli till ett hej? När kommer vi att träffas igen? Tårarna faller pga av just detta. Och även för att vi alla innerst inne vet att detta aldrig kommer tillbaka. Vi, just VI som levt tillsammans på SSN kommer aldrig att befinna oss på Svenska skolan i Nairobi samtidigt igen, och framförallt inte i våra rum, nej det kommer att vara någon annans. Nu kommer tårarna igen och vi har precis vinkat av ännu en buss som tar mina fina internatsyskon till flygplatsen. Vi lämnar Kenya och året bakom oss, men jag vet att det alltid kommer finnas hos oss. Och vi kommer alltid att minnas året som det bästa året i vår gymnasietid. Det tror jag verkligen.
 
Nu vill jag ge er som varit med i den här videon så otroligt mycket kärlek, för jag blev så fruktansvärt glad när jag såg den. Det fick mig att känna mig så värdefull, eftersom jag går omkring och har sådana fina vänner som ni i mitt liv. Ska bli så jävla roligt att komma hem till er, till er alla.
 
 
 
I början av året fick jag även denna video av mina klasskompisar där hemma.. Så otroligt rörande.
 
 
Publicerat i Allmänt
#1 / / Faster Nett:

Det har varit fantastiskt att få följa din resa här på bloggen! Du äger på att skriva o dela med dig av dina känslor o upplevelser! TACK! Jag önskar jag kunde följt med till dig! Kram o ses snart!