jennyskenya.blogg.se

Det ser ungefär ut som det brukar göra. Papperstussar överallt, en pappersrulle i sängen, en röd näsa, ett tungt huvud och en jävla massa läkemedel..

Idag har jag suttit och tänkt en hel del när jag inte har skrattat, pratat eller snorat och då har jag kommit på en hel del positiva, glädjande saker med att bo på internat...

 

Att bo med sina vänner som alla är utan sina föräldrar och utan sin trygga punkt gör att vår relation växer för var dag som går och den blir även starkare och starkare. Jag kan nog berätta precis vad som helst för mina vänner här och jag tror de känner precis likadant. Att kunna vara med varandra till sena kvällen och sen smita tillbaka in till rummet igen, för att antingen hämta en kudde för att sova i någons rum, eller att lägga sig i sin egen säng och sedan få ett sms "vi ses vid brunchen imorgon" eller "vad är ditt alarm ställt på?"

 

Jag älskar även det här att alla hälsar på alla. Möter man folk i korridoren är det folk som även de, liksom jag, bor här. Detta är vårat hem och vi alla upplever samma saker, ungefär i alla fall. Vi blir som en familj - även om man inte är bästa vän med precis alla så känner jag verkligen att alla vet om ifall någon skulle saknas. Alla vet om att man existerar.

 

Det här med att vara sjuk på ett internat... Jag skulle nästan vilja skriva att det är underbart, men samtidigt inte. Att inte ha sina föräldrar som pysslar om en, som åker och handlar Ipren och glass och säger åt en att gå och lägga sig. En mamma eller pappa som håller upp ens hår när man kräks.

Men att ha sina vänner som gör i ordning en kopp med varm magisk dryck till en, eller vänner som bakar chokladbollar för att pigga upp en, vänner som föreslår att se en bra film eller serie, som ikväll då vi satte på Solsidan och skrattade trots min rinnande näsa och ständigt snytande. Att ha kommit så nära. Att ha fått en relation med människor jag aldrig skulle träffat om jag inte varit här just nu. Men, som pappa säger.. Om inte OM fanns, skulle Tom - heta T. Nu är jag ju faktiskt här och jag har träffat underbara människor. Det gör mig lycklig!

 

Lite komiskt att jag i morse skrev till mamma om min onda hals och mitt tunga huvud. Hon berättade då att hon vaknat med samma symptom. Även här sprids sjukdomar, förkylningar och halsont liksom det gör hemma under denna tid på året.. lite underligt att vi befinner oss på två olika kontinenter men "vinter"sjukan är med oss här ändå. Den når oss ända hit till Kenya. Kanske kommer den med julen? Eftersom julen har ju kommit hit nu.

 

Tänk bara, det är redan första december. Det är redan dags för julkalendern, för nedräkningen inför jul...