Återigen NNP

Safari idag med pappa, Ronja och hennes pappa! Var ledig från skolan de första lektionerna. Vi hade en trevlig dag, hade med oss egen matsäck och åkte omkring med en schysst ranger på savannen :-)

Bilderna får visa er för jag är trött och väldigt nervig inför morgondagen då jag ska pallra mig upp tidigt för att dra iväg och bestiga berg. Fy. Jätteläskigt. Nervöst. Men vadå? Det är ju bara en liten kulle... Allt är packat nu iallafall, och pappas väska som försvann på flygresan hit är som tur är tillbaka hos oss igen!!!

 
 
 

"Är ni påklädda?"...

Jag har precis duschat. Hans knackar på dörren till 8C. Hans frågar om han får komma in. Jag studsar upp ur stolen och låser upp dörren. Han kommer in. "och du var inte påklädd" - säger han. Jag och Ronja tittar på varandra och börjar asgarva. Hans ser lite fundersam ut, frågar om vi städat. Jag och Ronja nickar. Hans lämnar rummet och fortsätter sin städkontroll. Ronja och Jenny brister återigen ut i skratt. 
 
Det är nämligen såhär förstår ni, att varje gång Hans ska kontrollera städning, eller i allmänhet bara komma in till ens rum för att fråga eller berätta något; då bankar han på dörren samtidigt som han ropar väldigt högt "Är ni påklädda? Får jag komma in?" När han sedan går vidare hör en samma fråga från dörr till dörr (lyhört på internat...) För att komma till det roliga så var denna gång den ända gång han inte frågade och det var just denna gång som jag inte var påklädd och hans kommentar, hans röst, hans personlighet. Så otroligt skön snubbe den där boardingvärden Hans.
 
 

Nu kommer pappa!

Just nu, precis just nu sitter världens bästa pappa på flyget hit till Kenya. Till mig. Det känns helt underbart och jag kan inte beskriva känslan jag har i kroppen. Det känns som att allting inom mig bara står och spinner. Väntar. Längtar. 
 
Det är verkligen en underbar känsla jag har. Tror att det är en blandning av upprymdhet och saknad! Som jag sa till Ronja idag,
"Det ska bli skönt att ha en stark och modig pappa som jag kan krama om när jag vill." På fältstudieveckan ville jag bara krama om min lärare, prata med honom som jag alltid gör med pappsen min, men jag insåg på en gång att det går ju inte. Det är inte samma sak om det inte är pappa som jag pratar med, plus att det hade varit lite konstigt.. Men imorgon är han här med mig och jag får visa honom mitt rum, min korridor, mina vänner, min skola, matsalen, området och Nairobi. Jag får visa honom det som varit mitt hem de senaste sju månaderna. 
 
Skrev jag precis sju månader?! Mamma, kan du förstå att jag varit borta så länge? Det går inte att föreställa sig. Även om jag var hemma på julen så har min sammanställda tid här nere varit den längsta resan jag gjort, den längsta resan jag varit ifrån mina nära. 
 
Nu är det dags! En promenad för att trappa upp endorfinproduktionen i kroppen ytterligare ett snäpp, sedan skriva en "uppsats" om fältstudieveckan till engelskan! Nu blir det bara varmare, och även för min pappa som kommer från ett kyligt Sverige till ett varmt Kenya med sol och gröna palmer! I love this.