Bland savannens djur...

Lördagens bussresa till Naivasha tog två timmar. En bussresa fylld av skratt, musik, kenyanska vägar  och en hel del kuddar, väskor och sovsäcker utslängda lite här och var i bussen...
 
Jag och fem andra tjejer började vår lördag med att cykla. Cykla bland berg och dalar, bland öppen mark med en hel del vårtsvin och andra av savannens djur. Det var så vackert och jag och Fanny pratade om hur konstigt det är att vi är i Afrika just nu, cyklandes bland djur i detta klimat, medan det i Sverige är grått och trist.. Jag och Ebba sa att "Här cyklar vi omkring och sjunger på Eric Saade's låt; I will be popular, I will be popular, I'm gonna geeet there, popular"... Undrar hur många som kan säga att de har gjort det.

 
 




 
 
 
När vi efter en riktigt lång och tuff cykling både uppför enormt långa backar som nästan aldrig tog slut, och nedför gropiga, guppiga backar som heller aldrig tog slut - var vi äntligen framme vid Hell's Gate där vår guide skulle ta oss med till en såhär i efterhand fullkomligt SJÄLVKLAR grej att göra när man är här! 
 

 
Berg och svår klättring, regn och skratt. Helt sjukt vad roligt det är att klättra omkring och verkligen ha kontroll över sin kropp. Jag kände mig som en apa när jag hoppade, studsade och hängde i "handtagen" i berget. 

 
Vår guide Peter sade åt oss att gå och känna på vattnet som forsade ut ur berget. Det var kokhett. Vattnet som rann singlandes nedför bergets kantiga yta var varmt. 
 
 
Ronja får hjälp av Peter. En 21 årig grabb som må se liten och ynklig ut, men ack så stark. Jag vet inte hur mycket jag förundrades över hans smidighet.
 
 

Fanny skulle pront uppför det 90° branta berget och det var kul så länge det varade! När hon sedan skulle ner.....


Fick Peter klättra upp och hjälpa henne, eftersom detta var något svårare än själva klättringen uppåt.


Ronja kollade glatt på och ångrade sig inte för fem öre, att hon inte försökte sig upp.


Men vissa klättringar behövde vi alla göra, även Ronja. Inte alla vägar var frivilliga, men vi klarade dem allihop med lite samarbete och peppning!


Men lite plattare områden kom också. Där gick vi och fantiserade och pratade om hur fantastiskt det var. Då fick vi av Peter höra att det var en grupp killar som gått i kanionen här och drunknat då regnet och vattenfallet kom och spolade bort dem. Hemskt. Resten av vägen tänkte jag på det. När det sedan började regna sa jag till Peter; "Is it now we're gonna die?"

 
 

Men efter platt och enkelt kommer vi till klippiga stenar och klättring återigen..


Så som Fanny står på bilden var det ända sättet att gå vid denna plats utan att bli genomvåt om fötter och ben...


Bergsväggen ser nästan ut att skifta i regnbågens färger.. ellerhur?!

 
 
Här någonstans bodde babianerna. Peter berättade att de sover i springorna i berget om nätterna...


 
Väl uppe, klara med Hell's Gate som inte alls var hell utan snarare heaven, njöt vi av utsikten! Ronja och jag.

 
Men än var inte äventyret slut inte.
Cyklarna väntade på oss när vi kom tillbaka - nu var det dags för den allra jobbigaste cyklingen!
 
Vi cyklade svettiga och utmattade, men som mål hade vi sodavattensjön där vi skulle få bada! Vi tänkte på kvällens restaurangbesök och hur vacker omgivningen var runtomkring oss. Allt går så mycket fortare och lättare då. Om man är positiv.

Nu var vi framme! I sodavattensjön där det är omöjligt att se var man sätter sina fötter. Försiktigt klev jag i och på bilden kan ni se att jag är lite smått fundersam... Vattnet gjorde hela kroppen len och jag och Ebba fick för oss att "Detta måste vara väldigt bra för vår hy, let's smörja in hela ansiktet med vatten". Hans sade att huden föryngras med flera år efter att man badat i sodavatten. Själv kände jag mig smått åldrad när jag klev upp och såg mina skrumpna fingrar..


Vi hade verkligen roligt i det kokheta vattnet! Hedda tyckte att vi skulle bada nakna, så vi tog av oss bikinin och höll den i handen under vattnet för att ingen skulle märka. Vi följde liksom "yolo"-känslan och tänkte att vi skulle kunna säga att vi "Badat nakna i Naivasha, i en sodavattensjö!" 





Ronja leker med sin hand ovanför mitt huvud. Söt bild, men jag vet verkligen inte vad hon håller på med. Och råkar det vara så att ni undrar vad Fanny har i ansiktet, så blev hon målad med röd sand (som Simba blir målad med i Lejonkungen) för att bli en Maasai-kvinna...

 
Efter sodavattensjön var det dags att åka till campen där tjejerna jag och Ronja skulle sova med, redan satt upp vårat tält - vilket var en rejäl lättnad!

Idag, söndag den 9/2 har jag ridit på savannen med vilda djur. Giraffer, zebror, waterbucks, gnuer, antiloper red jag bredvid, och eftersom de inte är rädda för hästar, blev de inte alls skrämda och jag kom väldigt, väldigt nära...

Jag som inte suttit på en hästrygg på väldigt länge, faktiskt närmare bestämt tre år ungefär, tyckte detta var klimax på resan! Fast det slår kanske inte Hell's Gate... 

 

Gnuer till vänster! Hedda till höger och en skymt av min hästs öron! Min häst hade ett konstigt namn, "Funbelt"



Till vänster kan ni se en giraff, till höger ser ni oss med våra hästar. Tittar ni noga ser ni min hästs öra längst ner i bilden!

 

Rida i vattnet - det var lätt det häftigaste på hela rid-safarin!!!

 
De två sista bilderna är lånade ifrån min kära vän, Elna!
Nu har jag ridit och skumpat, klättrat och bumpat; vet inte exakt vad det betyder att jag har gjort - men ont i hela kroppen har jag iallafall! Sängen är mycket lockande och nu, efter den bästa helgen är det dags för EN skolvecka till med vanliga lektioner, därefter väntas hela tre veckors "ledighet"! 
Fältstudievecka i Ol Pejeta, Mount Kenya (med pappa) och därefter sportlov... (också med pappa)!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Naivasha

 
Programmet för min lördag och söndag!
Lördag 8 februari

7.00-7.45 Frukost på skolan samt packar din egen lunchpåse

8.00 Avfärd – KLIV PÅ BUSSEN I TID INNAN AVFÄRD!!! Vi kommer inte att vänta på dem som är sena

och ingen återbetalning av resekostnad om du missar bussen.

10.30 Ankomst Naivasha

11.00 - 18.30 Hells gate

11.00 - Ridning 1,5 timme

16.00 - Ridning 1,5 timme

Från 19.30 Middag på Camp Carnelly samt övernattning

Söndag 9 februari

9.00-10.00 - Båttur

11.00 - Ridning 1,5 timme

Frukost/brunch/lunch - när ni själva vill och planerar

Ca 14.00 Återresa Nairobi (vi hämtar upp eftermiddagsryttarna på vägen hem)

17.00 Middag på skolan

 

 
 

Mt. Longonot

Det måste vara såhär en myra känner efter en vandring runt en grop. 
 
Jag har bestigit Mt. Longonot, lördagen den första februari 2014. Det var jobbigt - men det var kul. Är ni redo för en liten historia? Det får ni lov att vara för här kommer den iallafall...
 
Klockan 06:00 imorse vaknade jag av att Hans gick omkring och bankade på dörrarna i våra grannkorridorer. Jag och Ronja sov vidare till 06:30 för att sedan gå och äta frukost. Vi båda hade den där känlsan man får när man ska gå upp tidigt och åka iväg i bussen.. den där jobbiga men samtidigt spännande känslan.. Ingen av oss var hungriga men äta bör man, annars dö.. ja ni vet resten!
 
 
 
Vulkanen Mount Longonot som senast var aktiv på ca 1860-talet! 
Denna vulkan har jag vandrat uppför, runt och sedan nedför. 
 
 

I bussen var alla glada vilket inte alls är konstigt då det verkligen är underbart att åka omkring i skolbussarna i Nairobi. Det är så mycket att se, så mycket som gör att iallafall jag inte kan sova!

 
Men det kan vissa andra..... ;-)
 

Inte när man kan se så många fina djur, såsom getter, kossor, gatuhundar, katter och en hel del åsnor! 

 
Bussresan till berget tog ungefär 1 1/2 h och väl framme fick vi höra lite om berget men egentligen mest om hur vi skulle göra för att klara av att gå upp och även komma ned. "Walk slowly, It's not a competition." och "If you feel that you're soon gonna get blisters on your feet, stay and wait for the First Aid Kit wich is with Pär."



 
Denna skylt möttes jag av i början av Mt. Longonot! Det var lite spännande, dock fick jag aldrig se några bufflar!
 
 
 
 
Vyerna var helt otroligt vackra. Jag stannade ofta och bara tittade på utsikten. On top of the world.
 


 
 
Brant var det ingen fråga om att det var. Klättra fick jag göra hela tiden och jag kände mig som en bergsgorilla. Med händer och fötter drog jag mig upp genom smala gångar i berget, blev helt dammig och mina svarta träningsbyxor var vita av damm. Min hatt skyddade mitt huvud från den fruktansvärt starka solen och solkrämen skyddade mina armar. Trots detta så trodde jag flera gånger att jag skulle svimma där och då. 

 
Ett tag gick jag omkring helt själv på kratern. Jag gick strax efter den snabbaste gruppen och hade ingen bakom mig under en ganska lång tid. 
Det fanns ingen skugga någonstans och tillslut var jag tvungen att sätta mig ner på den lilla, smala vägen som var min enda räddning från att falla ner flera hundra meter. Det var riktigt högt och jag som är lite höjdrädd fick säga till mig själv flera gånger "Ingen panik, Jenny. Ingen panik". Kissenödig blev var jag också... men det löste jag! (haha). 



Nästan så att jag inte ville ha kameran framme eftersom dammet kom som en svärm över precis allting. 



Ser ni berget i bakgrunden? Upp och ner precis DÄR gick jag, kan ni ens förstå hur jobbigt det var?! Wohooooo vad jag är bra!
 
 
Det är så synd att bilderna inte fångar det otroliga djupet i bilden. Det var så högt att jag inte kan beskriva det med ord. Man måste ha gått runt kratern på Mt. Longonot för att förstå. 




 

Väl uppe på toppen på kratern också. Här stannade vi för att äta matsäck - standard pastasallad! Kolla in utsikten!





Jag skrattade lite när jag såg den här bilden. Jag sitter längst till höger i min pappas Afghanistan-hatt och äter. Jag ser ut som en liten smurf med ihoptryckt huvud. Hatten sitter lite som den gör eftersom solen var så stark och jag ville skydda min näsa.



Där ser ni mig i min pappas hatt igen, även hans ryggsäck! Folk sa att jag ser ut som en rutinerad, vilket jag känner att jag verkligen inte är.. men vem vet? Några tjejer sa att de skulle kunna tänka sig mig som militär. Vore coolt och jag skulle inte banga på det inte. Är lite kluven mellan militär, brandman eller polis. Men jag lutar nog mest åt en läkare utan gräns(er)!

 



Jag gick alltså uppför Mt. Longonot på 3 kilometer. Jag gick alltså runt hela kratern på 7,2 kilometer. Jag gick alltså ner för Mt.Longonot igen, 3 kilometer. Jag har alltså gått väldigt mycket idag. Jag har alltså varit duktig idag och även upplevt en hel del idag!

 
 


 
 När jag gick ner för berget träffade jag på två kenyaner som var lite äldre än mig. Vi snackade lite och eftersom jag var påväg ner, och dem var påväg upp - frågade dem "Do you think we will manage to get up?" Ofcourse, sa jag! Sedan fastnade jag med mitt långa hår i en "accasia-buske" med taggar och dom här grabbarna hjälpte till att få loss det, vilket tog en liten stund.. ett tag trodde jag faktiskt att dom skulle behöva bryta av grenen så att jag skulle få gå med en gren i håret! Haha, det var såå kul!