Min start på sommarlovet..

Hej på er mina få men trogna läsare. Som ni kanske vet tillbringade jag mina första två veckor av sommarlovet i Tanzania på Zanzibar. Där hade vi det fullkomligt toppen och det gick ingen nöd på oss alls. Jag har inte haft tid att blogga här på ett tag och allt gick bara så otroligt fort på slutet av min Kenya-tid. Det känns som att det var igår som jag vinkade av mina vänner på parkeringen på SSN och sov över hos Sarah i väntan på att min familj skulle landa i Nairobi den 2 juni. Nu har jag hunnit med att visa familjen mitt hem i Nairobi och vi har strosat omkring på gatorna där och vi har besökt barnhemmet där vi förövrigt också lämnade hela två resväskor med kläder, skor och gosedjur. De blev väldigt glada och tacksamma! 
 
Zanzibar, Tanzania. Det var ju en guldkant på året som jag haft. Ett avslut så vackert som paradiset själv och med min bror, kusin, mormor och mamma blev det hela bara för fantastiskt. Vi bodde på en resort som låg precis vid den Indiska oceanen och var dag när man kom ut från huset vi bodde i möttes man av en varm, fuktig vägg som gjorde en svettig med ens. Luftfuktigheten var verkligen som att gå in i en bastu, tur att det fanns en bra AC på rummen.
 
Dagarna var lata och startade alltid med en god frukostbuffé. Mätta och belåtna intog vi alltid solstolsläge och där låg vi hela dagarna. Gymmet var inte något vi hängde vid hela tiden men det blev något besök av mig och några fler av David. Strandpromenader, snäckletande och dopp i vågorna var också något som förgyllde våra dagar. En dag åkte vi in till en by för att köpa lite snacks och billig dricka. Annars hängde vi på resorten mestadels och spelade mycket kortspel och läste böcker om vartannat. Jag hade en helt otrolig start på mitt sommarlov helt enkelt och vi alla bara kopplade av och laddade batterierna inför, ja, att komma hem till det riktiga livet i Sverige igen med jobb och vardagsfix. 
 
Nu är Kenya bara ett minne blott, det är över. Men vad som inte är över är mina lärdomar, upplevelser och vänner. Jag kommer aldrig att glömma mitt andra år på gymnasiet, aldrig. Och jag kommer heller inte kunna förklara exakt vad jag har gjort eller vad jag tycker var det roligaste under året. Allt har varit så olika, jag har sett så mycket i Kenya som jag inte på en hel livstid trodde jag skulle få se. Jag vill tillbaka, inte nu, men snart. Jag vill tillbaka till exakt samma internat med exakt samma människor. Men nu är mycket på internatet rivet och det var inte något jag ville se... Mina resväskor var kvar på skolan för att jag bara fick ta med en väska till Zanzibar. När vi hämtade dem dagen innan det var dags att åka tillbaka till Sverige igen efter Zanzibar, var skolan helt uppochned. Köket var utrivet, kakelplattor och utrivet golv låg överallt ute i korridorerna för att de bytte golv i alla rum. Stolar, bord och skrivbord var utkastade och rummen var HELT tomma och förstörda.. Jag trodde knappt mina ögon och ville bara springa därifrån, men blev dock lite nyfiken på hur mitt och Ronjas rum såg ut nu. Om mitt lejon fått vara kvar på väggen? Är vårt golv också utrivet som alla andras? Men jag gick aldrig dit. Jag vill minnas mitt och Ronjas rum såsom det såg ut. Inte som ett rum vars väggar och möbler är utrivna och där det vankas nya människor...
 
Nu har jag kommit hem. Jag har ätit svensk mat och jag har träffat några få kompisar men inte alls många. Än. Men det kommer snart, jag har planerade träffar med de flesta redan vilket känns bra! Jag har ju fått ett jobb också. Min första dag var i torsdags och det gick suveränt. Jag arbetar på ett äldreboende i Bålsta som heter Solängen. När jag kom hem ifrån jobbet i torsdags hade jag 39 graders feber och mådde verkligen dåligt. Nu har febern äntligen gått ned och jag mår lite bättre, men följde ändå inte med till släkten för att fira min kusin som fyller 13 år. Tråkigt, men jag har inte alls varit bra de senaste dagarna. 
 

Är det nu man säger hejdå?

Såhär skrev jag i min dagbok den 15 Augusti 2013:
 
"Jag är i Kenya nu. Nu är jag framme i mitt kommande hem för ett helt år. Det är helt overkligt. Tänk hur familjen där hemma måste känna att deras Jenny åker iväg. Skulle min dotter åka iväg till Afrika i ett år när hon är 17 år skulle jag vara konstant nervös. Men jag är så glad att mina föräldrar lät mig göra detta, gjorde det hela möjligt."
 
Och den 22  augusti 2013 skrev jag detta: 
"Det har bara gått en vecka! Det är helt sjukt hur långsamt det går. Har inte hittat en enda ny vän ännu och jag och Ronja håller ihop som klister." 
 
Numera mot slutet står det mer om ångesten att hemfärden närmar sig och även en hel del babbel om planerna för sommarlovet med barfota fötter och brunbrända ben. Även att tiden här gått så otroligt fort. Inte alls långsamt som jag skrev första veckan. Nej, det har gått otroligt fort.
 
Det är konstigt att man kan fylla ett år, eller för att vara precis, 10 månader, med så fruktansvärt mycket känslor. Känslor av alla möjliga slag. Jag har varit glad, lycklig, euforisk, fylld av glädje, levande, upprymd, uppspelt, strålande, pigg, leende. Ja, i princip alla dedär positiva känslorna man kan ha. Jag har även varit ledsen, stressad och haft en förjävlig hemlängtan. Men alla dessa känslor har nu paketerats ihop och samlats i ett litet utrymme som nu finns i mitt hjärta. Där har jag även alla minnen, skratt och upplevelser som jag kan plocka fram närhelst jag vill. Närhelst jag saknar. Nu bär jag på ett bagage i hjärtat som inte många andra har att bära på, och jag är så lycklig att ha detta med mig på livets resa!
 
Idag har ungefär hälften av internatet åkt hem. Vi andra pressar oss till max för att njuta av dagen, av Kenyas luft, atmosfär och vi försöker andas in stadsruschen utanför, solens heta men brännande strålar, poolens smutsiga men trots det, lockande vatten. Vi försöker att inte gråta, men det har inte gått alltför bra. Nej, nu åker en buss mot flygplatsen snart och alla kommer återigen att samlas på parkeringen för att säga hejdå. Vem vet hur länge detta hejdå kommer behöva färdas genom luften för att återigen bli till ett hej? När kommer vi att träffas igen? Tårarna faller pga av just detta. Och även för att vi alla innerst inne vet att detta aldrig kommer tillbaka. Vi, just VI som levt tillsammans på SSN kommer aldrig att befinna oss på Svenska skolan i Nairobi samtidigt igen, och framförallt inte i våra rum, nej det kommer att vara någon annans. Nu kommer tårarna igen och vi har precis vinkat av ännu en buss som tar mina fina internatsyskon till flygplatsen. Vi lämnar Kenya och året bakom oss, men jag vet att det alltid kommer finnas hos oss. Och vi kommer alltid att minnas året som det bästa året i vår gymnasietid. Det tror jag verkligen.
 
Nu vill jag ge er som varit med i den här videon så otroligt mycket kärlek, för jag blev så fruktansvärt glad när jag såg den. Det fick mig att känna mig så värdefull, eftersom jag går omkring och har sådana fina vänner som ni i mitt liv. Ska bli så jävla roligt att komma hem till er, till er alla.
 
 
 
I början av året fick jag även denna video av mina klasskompisar där hemma.. Så otroligt rörande.
 
 

Fika hos Pärtan och klassmiddag...

Vi blev hembjudna till Pär istället för wildlifen i onsdags och det var riktigt mysigt! Några tjejer hade bakat och även Pär som hade lyxat till det med kokostoppar! Även bilder från klassmiddag!