Söndagsångestdämpning
Morgonen började med att Hanna knackade på vår dörr och både jag och Ronja flög upp ur sängen med "sovrynkor" i ansiktet, gammalt smink kvar från gårkvällen, rufsigt hår och i panik drog vi på oss träningskläderna, hoppade i gympaskorna och sprang ut till Magnus. Där satt han och väntade på oss, vi som lovat att vi skulle köra ett cirkelpass 09:45 på söndagsmorgonen.. tio minuter sena startade vi iallafall passet och det var hur kul som helst! Nu ska vi köra varje söndag med vår egna PT-Mange! Så otroligt kul att han lägger egentid här på boardingen för oss och vår träning! Magnus är i Kenya och adopterar och arbetar på SSN som boardingförälder! Skön kille som tidigare jobbat med ungdomar som har kriminell bakgrund.
Det är skönt med ett tidigt morgonpass, speciellt när en inte vaknat riktigt och hjärnan inte vet vad en håller på med. Haha. Solen steker inte heller.
Det är skönt med ett tidigt morgonpass, speciellt när en inte vaknat riktigt och hjärnan inte vet vad en håller på med. Haha. Solen steker inte heller.
Efter cirkelträningen var det dusch och brunch som gällde! För att sedan isolera sig på rummet för råplugg inför idrottsprovet imorgon. Dynamisk och statisk styrka, excentrisk och koncentrisk, uthållig och maximal...
Nu på kvällen bakade vi chokladbollar och pluggade tillsammans, jag och Ronja. Vi låg på en madrass på golvet, läste högt för varandra och repeterade och diskuterade det vi inte förstod. Älskar min rumskompis och jag gjorde rätt val som valde att bo tillsammans med en vän jag känt hela mitt liv. Att ha någon som står närmare än andra och faktiskt vet saker om mig som ingen annan här vet, det är viktigt, för ibland är internatlivet och dess "invånare" inte riktigt lika öppna som vissa andra... Hade faktiskt förväntat mig att människorna som åkte hit skulle vara lite mer likasinnade som jag, men jag hade faktiskt fel där. Många vill leva i en bubbla och inte bjuda in andra vilket är lite synd, ett år i Kenya är inte precis något en får tillbaka och en får inte heller tillbaka chansen att få dansa, festa och framförallt bo tillsammans med 60 personer som alla skulle kunna vara vänner, som syskon. Istället delas alla in i grupper vare sig de vill eller inte, vilket är synd. Tur att jag är vuxen nog att förstå. Jag kan inte tycka om alla, inte umgås med alla. Visst vore det kul, men det fungerar inte. Gäller bara att hitta de som ger glädje och inte tar glädje. Jag längtar ibland tillbaka till Sverige och mina vänner där som känner mig ut och innan, som förstår mig och som älskar mig för den jag är. Som inte dömer efter det lilla de faktiskt vet. För en sak är säker; de vet inte mer än vad jag sagt till dem. De vet inte mer än det jag valt att berätta för dem. :)
